Patriarkatets tystnad – VÄKS Rundbrev december 2017

Då sade mannen:

”Den här gången är det ben av mina ben,

kött av mitt kött.

Kvinna skall hon heta,

av man är hon tagen.”

Herren Gud hade skapat ”Adam” av rödlera (Adama) och den egna

andedräkten. Adam hade fått leka Gud på jorden och sätta namn på boskapen,fåglarna och alla vilda djur. Trots den meningsskapande kosmiska leken varAdam uppenbart uttråkad, ja deprimerad. Gud hade därför försänkt Adam i dvala.

Medan Adam sov klöv Gud lerfiguren ”i sidan” och fyllde de båda

halvorna med kött. En förvånad man (ish) vaknar och ser kött av sitt kött vid sin sida; ”Kvinna (isha) skall hon heta, av man (ish) är hon tagen”.

Därefter skapelsemytens patriarkala tystnad… Varför? Ja, denna fråga brukade faktiskt ett helt gäng judiska rabbiner ställa genom årtusenden, utan att hitta ett tillfredställande svar.

Varför inte ett lika förvånat; ”Man skall han heta, av kvinna är han tagen?”

En stor del av den judiska rabbinska traditionen vågar än i dag vidareföra denna berättelse också med den både obesvarade och inte minst den obekväma frågan om den nedtystade sidan. En fråga som exempelvis fick en ung Judith Butler att efter ett bibelstudium i synagogan börja skriva ”Gender Troubles”.

I dessa de yttersta av tider har äntligen (2017) Maria från Magdalas dag den 22 juli gått från att vara en minnesdag till en liturgisk festdag. Hon som redan Thomas av Aquino kallade ”apostlarnas apostel”, firas nu med samma högtidlighet som de övriga apostlarna. Trots att hon till skillnad från de övriga apostlarna inte ansetts grunda något apostoliskt ämbete; varför?

Ja, här blir det, till skillnad från den minst lika patriarkala judiska traditionen, knäpptyst i kyrkan.

Hon som tidigare sett samma förvirrande och skrämmande syn som Petrus; En frånvarande kropp, ihoprullade bindlar och en huvudduk, men som, till skillnad från Petrus, ”klippan”, sett och trott. Hon, apostlarnas apostel, gick då till lärjungarna och talade om för dem att hon hade sett Herren och vad han sagt till henne. (Joh 20).

Två olika berättelser, den första kanske nedskriven åttahundra år före vår

tideräkning, den andra årtionden efter Jesu död. Två berättelser som tyvärr har en sak gemensamt, nämligen att de i bästa fall marginellt eller i värsta fall inte alls påverkat katolsk tradition, trots att de båda är relativt klart formulerade. I det första fallet så klart att kristna bibelutgåvor till och med måste manipulera översättningarna och kalla Adam för ”man.”

Jag är själv konvertit och ett av skälen till att jag själv konverterade 1977 har jag faktiskt gemensamt med Ulf och Birgitta Ekman. Jag skulle skriva en texttolkning av Jesu ord till Petrus; ”Du är Petrus, klippan och på den klippan ska jag bygga min kyrka…”(Mat 16:18)

För mig, då som nu, rådde ingen tvekan om att Jesu ord möjliggjorde ett

”Petrusämbete” som en omistlig del av den stora och gemensamma traditionen som förbinder kyrkorna. Samtidigt, hörde jag också den omskakande berättelsen om lärjungarna som flytt tillbaka till yrkesfisket, men som på Maria från Magdalas, ord, vågat vända om, se och tro.

Varför var Petrusämbetet då som nu en omistlig del av den stora kristna traditionen, medan apostlarnas apostel då bara fick nöja sig med en minnesdag och senare en festdag som mitt i sommaren bryter den patriarkala tystnaden?

Vänner, runt dessa två berättelser ser jag VÄKS' och inte minst det

internationella nätverkets ”We are Church” båda hjärtefrågor;

Adamsberättelsens ytterligt traditionella och samtidigt omstörtande

antropologi om två likställda och sårbara människor, utlämnade åt att den

andres namngivning och kallelse. Liksom berättelserna om Maria från Magdalas apostoliska, ja ”överapostoliska” ämbete i kyrkans mitt, minst lika mycket i presens som någonsin Petrusämbetet. Min förhoppning är alltså att vi vågar närma oss dessa båda berättelser i en ”andra naivitet”. Först kritiskt och vuxet, medvetna om patriarkatets många tystnader. Därefter med barnets rena förväntan om att också traditionens alla tystnader kan bli till ord som befriar och ger liv.

Låt ingen ta hoppet ifrån oss om att vi kan vara trogen traditionen

och samtidigt bryta de patriarkala tystnaderna.

Med hälsningar och förböner från styrelsen i VÄKS

genom,

Erik Westerberg

REFORMATION 1517 – 2017 --- VÄKS RUNDBREV I OKTOBER 2017

Vänner

Då, 1517, frågade Martin Luther; ”Var finner jag en nådig Gud?” Idag, 2017, kommer ett senkommet svar från självaste ”motståndarsidan”, biskopen av Rom, påven Franciskus; ”Du finner en nådig Gud bland annat i det fältsjukhus som kallas den romerskt - katolska kyrkan”. En lång tid mellan fråga och svar. En allt för lång tid kanske för att sökarna och frågarna idag ens skulle bry sig om att på nytt störa biskopen av Rom med samma envetna och uthålliga fråga. En allt för lång tid kanske för att svaret ens skulle nå utanför Vatikanstatens mossbelupna murar. En allt för lång tid kanske för svaret att ens störa dagordningen i lokala katolska församlingar, som i dessa ”prästbristens” dagar har fullt upp med att putsa kandelabrarna och försvara folktomma men självtillräckliga manliga klerikala institutioner. En allt för lång tid också för våra barn och barnbarn som tröttnat på att vänta i våra kalla kyrkor, alltmedan konservativa och progressiva grälar i sakristian om hur nära ett altare en flicka egentligen får gå.

Dock, ekar Luthers fråga fortfarande med samma existentiella envetenhet hos varje troende, oavsett kyrkotillhörighet. Då som nu bär frågan på en brännande törst som tillfälligt endast kan stillas i mötet med evangeliet om möbelsnickaren och människosonen som ersatte våra blodiga och patriarkala offer med sin egen kropp och sitt eget blod. Förvisso ett evangelium som vi gång på gång som katolska och evangeliska kyrkofamiljer förmått skymma, men som vi trots allt aldrig förmått att helt utsläcka med eller utan våra kyrkors utanpåverk. Idag måste vi helt enkelt vända om till evangeliet för vår egen, för våra kyrkors skull men framförallt för den värld vi håller på att dränka och bränna upp.

Samtidigt, är kyrkan ett tecken, ett sakrament, inte i kraft av sin/vår självtillräckliga styrka utan i kraft av sin/vår bräcklighet. Det är trots allt den gamla kabbalistiska lagen som också evangeliet vidareför utanför judendomen; ”först genom våra sprickor når ljuset in i oss”. Den som först själv legat ner kan alltså själv hela och upprätta. Det som gällde för Petrus gäller också för hans samtida efterföljare i Romstiftet. Det om något är en apostolisk succession som kyrkor borde kunna enas om, för vår och för världens skull.

Vänner; Hur minns vi det femhundraåriga glappet mellan Luthers fråga och Franciskus svar? Ja, det internationella nätverket för ”Vi är kyrka” uppmanar oss att vara kaxiga och tydligt och klart börja med att anslå våra fem programpunkter på kyrkportarna den 29 oktober och kräva av kyrkan: Demokratiska strukturer. Kvinnliga präster. Rättvisa snarare än kanonisk rätt. Gifta präster. En kyrka där alla är välkomna.

Jag inser att jag borde satt igång för länge sedan, men jag inbjuder er alla till nätslöjd så här i elfte timmen. På VÄKS egen facebook – sida, finns både det internationella nätverket liksom

We are Church – Irelands egna posters med anledning av reformationsjubileet. Genom We are Church – Ireland kan vi också använda en mall för en egen affisch, någon som känner sig manad att göra svenska av Googleöversättningarna? Visst, reformationen då liksom nu är alltid en omvändelse till evangeliet om en nådig Gud som visar sig i möbelsnickarens och människosonens gestalt. Kanske är trots allt de fem punkterna nödvändiga om än inte tillräckliga steg på vägen till denna kyrkornas och vår egen omvändelse?

Reformation är naturligtvis sist och slutligen förmågan att fira i glädje allt det stora vi redan fått ta emot genom våra kyrkofamiljers försonade mångfald, samtidigt som vi håller ut i bön för att också våra kyrkoledare ska inse att redan denna försonade mångfald nu brådskande behöver gemenskapen kring sakramenten. Vi är förvisso inte där ännu och endast Gud vet här hur många steg som ännu är nödvändiga. Kanske får dock vi ”vanliga” döpta utlopp för både vår tålmodiga bön liksom vår otåliga väntan på våra kyrkoledningar genom att helt enkelt fira vespergudstjänst ihop? Tisdagen den 17 oktober kl. 18.00 kommer en vespergudstjänst att firas i Marie Bebådelses församling med predikan av Sr. Madeleine Fredell op. Det spännande temat för denna predikan liksom för det efterföljande samtalet är; ”Den heliga Anden är kyrkans verkliga ledare; hur visar vi på det? Anden versus institutionen...” Väl mött alla som kan den 17 oktober på Linnégatan 79.

Erik Westerberg

VI ÄR KYRKA – SVERIGE, Rundbrev 2017 – 08 -28

Samtalskväll och återstående årsmötespunkter

I förra rundbrevet i maj bad jag er reservera torsdagen den 7 september kl. 19.00 i S:ta Eugenias församlingslokaler för en samtalskväll under ledning av Ingrid Lindström – Leo om Den Heliga Teresa av Avila, en helhjärtad kvinna och en av kyrkans reformatorer. I samband med denna samtalskväll har vi också fyra återstående punkter från vårens årsmöte kvar att behandla. Dessa punkter är:

1.Ekonomisk årsredovisning

2.Revisionsberättelse

3.Beviljande av ansvarsfrihet för styrelsen

4.Val av revisor

Jag skickar också med detta rundbrev protokollet från vårens ofullständiga årsmöte och passar på att personligen be om ursäkt för att ovanstående punkter inte blev ordentligt behandlade vid vårens årsmöte.

Reformationens imperativ

Kyrkans reformation kommer under detta år att stå i fokus. Minnet av den unge augustinerbrodern Martin Luthers revolutionerande teser från 1517 kommer förhoppningsvis att utmana oss alla till både en evangelisk nytändning liksom till en otålig iver mot en större katolicitet. En katolicitet där också Luthers evangeliska radikalitet har en självklar hedersplats. Idag firar hela Guds folk äntligen detta minne på ett nytt sätt. Inte längre som teologiska försvarstal för det egna samfundets självtillräcklighet utan tvärtom som imperativ mot ”konkreta steg till synlig enhet” som det officiella dokumentet ”Från konflikt till gemenskap”, uttrycker det. Borta är alltså kontroversteologers gamla hugg och slag, inte nödvändigtvis för att gamla teologiska nyansskillnader blivit ointressanta utan snarare därför att vi alla i Guds folk idag helt enkelt måste hitta konkreta steg till synlig och organisatorisk enhet. Annars kommer helt enkelt våra okatolska och självtillräckliga kristna konfessioner att långsamt dö sotdöden eller i bästa fall förvandlas till harmlösa folkloremuseer, åtminstone här i Europa.

Reformation; att driva Kristus

Det både djupt radikala och traditionella i Luthers teser låg i tanken på att kyrkans tradition alltid stod under ”evangeliet”, alltså, under de befriande och frälsande i berättelserna om Jesus. Kyrkan som ett sakrament för alla människors frälsning, uttryckte det Andra Vatikankonciliet samma omstörtande tankegång några århundraden senare. I grunden samma imperativ att bevara och föra vidare det bärande i kyrkans stora apostoliska tradition utan att förlora genomsiktligheten för evangeliet. I denna mening är kyrkan alltid i behov av reformation. Betydelsebärande element förskjuts med tiden och riskerar att ställa sig mellan människor och evangeliets upprättelse. I dag ser vi tyvärr hur katolska kyrkan idag betraktar den egna kyrkans ledning och kvinnor som två separata storheter. Eller hur samma kyrka föreskriver sexuell avhållsamhet och obligatoriskt celibat för hbtq – personer.

Reformation; att sakna hela kyrkans katolicitet

Martin Luthers djupt katolska teser slutade tyvärr i en lång och sårig kyrkosplittring. En splittring som naturligtvis inte blev mindre sårig när kurfurstar och kungar skyndade till samfundens tjänster med sina våldsmonopol och dödspatruller. Idag är de gamla konfessionella skillnaderna mellan Europas nationalstater i allt väsentligt historia. Italien är ungefär lika mycket ett katolskt land som Sverige är ett lutherskt land. I båda länderna samlas ännu Guds folk för att fira eukaristin på söndag förmiddag, men vi blir allt färre och kanske måste vi vänja oss bort med kyrkor och kapell som vi sedan barnsben tagit för givna. Idag måste vi kanske med både otålighet och med iver kräva konkreta steg för vår frälsnings skull. Som sommarnorrlänning förstår jag inte hur det går att överleva som enskild kristen och ännu mindre som kyrka, när kyrkan definieras som en väska som packas upp en gång i månaden vid en s.k. ”utpost”. Särskilt absurt blir det när denna ”utpost” råkar vara en högst livaktig luthersk församlingskyrka i månadens övriga dagar. Förutom att kyrkosplittringen och bristen på konkreta steg mot synlig enhet äventyrar vår frälsning så är den ett hinder för den kyrka vi alla bekänner i vår trosbekännelse som ”en, helig, katolsk och apostolisk”. Luther gav trots allt sina teser till hela kyrkan och att i självtillräcklighet utestänga dem från oss som kallas ”romerska katoliker” är faktiskt inget annat än att beröva oss en katolicitet som tillkommer oss alla som döpta kristna.

Med Vänliga hälsningar och med en förhoppning om ett snart återseende,

Erik Westerberg, för VÄKS styrelse

Rundbrev från ordf Erik W – 8 mars 2017

Kära medlemmar!

Som ni säkert noterat har vårt internationella nätverk ”We are Church – International” nu i dagarna vädjat till påven om att byta ut kardinal Gerhard Müller som prefekt för troskongregationen (http.//www.we-are-church.org). Anledningen till denna vädjan är att kardinal Müller kategoriskt vägrar att samarbeta och erkänna den internationella ”sanningskommission” som påven tillsatt för att gå till botten med de massmord och de övergrepp som skett i katolska barnhem, skolor, kloster, prästseminarier och församlingar runt om i världen. En av kommissionens medlemmar, irländskan Marie Collins har med anledning av kardinalens motstånd avgått med omedelbar verkan.

Så här uttrycker det internationella nätverkets ordförande Sigrid Grabmaier denna vädjan i ett öppet brev till påven Franciskus:

”Troskongregationen har kommit att symbolisera de aspekter av vår kyrka som endast skyddar de klerikala institutionernas makt, ofta på bekostnad av Gudsfolket. Många katoliker ser detta som ett som ett sätt att pervertera snarare än att exemplifiera evangeliet. Vi behöver alltså omgående tydliga och genomgripande förändringar och inte minst en gemensam omvändelse.”

Som katoliker i denna del av världen lever vi väl alla relativt förskonade från ”klerikala institutioners makt” åtminstone här i landet. Samtidigt känner vi ofta vänner och anhöriga som utsatts och farit illa. Själv har jag också en gång tillhört en ordensgemenskap som i början av 80 – talet i USA medvetet förflyttat notoriska pedofiler till internatskolor och församlingar i socioekonomiskt utsatta områden där mexikansk – amerikanska föräldrar inte vanligtvis gjorde rättssaker av sexuella övergrepp på egna eller andras barn. Därför är jag också djupt berörd av och engagerad i det internationella nätverkets kamp för ”tydliga och genomgripande förändringar och inte minst en gemensam omvändelse.”

Vänner, med detta rundbrev vill jag också påminna om vårt gemensamma årsmöte onsdagen den 5 april, kl. 18.00 i Marie Bebådelses församlingslokaler. Som ni vet finns i dagsläget inga nya kandidater till styrelsen. Ett ”tidens tecken” förvisso, men kanske ändå inte slutet på VÄKS som en viktig del i ett lokalt liksom i ett internationellt nätverk. Ett nätverk som otåligt driver ”tydliga och genomgripande förändringar och inte minst en gemensam omvändelse”

Varma hälsningar,

Erik Westerberg